Nu ska jag börja med något långsamt, väldigt långsamt. Jag har bestämt mig för att lära mig hur man våtplåtsfotogarferar. Det är inte bara att lära sig en gammeldags kamera, utan knappar, utan jag ska även bli kemist. Blanda olika nitrat, röra och rena. En helt ny vetenskap. Kameran är inköp, nu är det bara allt annat jag väntar på för att kunna sätta igång.
Varför göra jag detta? Jo, mest för att utvecklas, men också att göra något som är till det motsatta av den snabba och perfekta digitala världen. Jag är en rätt snabb, gillar att det går undan, just då känner jag mig nämligen duktig. Oftare och oftare upplever jag att det går alldeles för snabbt, att hjärnan inte hinner, tiden för eftertanke saknas – ingen tid för reflektion. Det gör mig förvirrad. Ju äldre jag blir ju mer inser jag att det är en dygd det här med långsamhet. Idag beundrar jag verkligen folk som tar sig sin tid. Med verktyget, våtplåt, tror jag nämligen att jag kan kommer träna både på tålamod och på eftertanke i min skaparprocess. Jag inbillar mig att jag kommer må bra av detta, att hitta något i mitt inre som inte riktigt har kontakt med, men det finns där och väntar på mig… (lite klysigt… men det kan inte hjälpas!)
Så följ med mig på min resa som Växjös nya våtplåts fotograf. Och jag hoppas ni inser att detta kommer ta tid. Lång tid.
Nu ska jag till posten för att hämta ut alla kemi, torkställ och lite annat smått och gott!!! Det här paketet, som kommer från utlandet, har jag väntat på i cirka 2 månader, så ja mitt tålamod har redan provats. Min första lärdom är; man blir jäkligt lycklig av ting när man har väntat länge! Aplänge.
