Hur börjar man ett inlägg om sin egen utställning? Man kan ju inte direkt recensera eftersom jag är väldigt partisk. Däremot är jag så tacksam för alla fina ord jag fått och uppfriskande samtal jag har haft. En handfull tjejer och kvinnor har till och med börjat gråta mitt i rummet. Jag tolkar det som ett kvitto på att de har blivit berörda. På riktigt! Läser man i gästboken så har besökarna också skrivit så mycket om mod, hjältinnor och ögonöppnare, så det känns faktiskt som utställningen fungerade. Att mitt lilla tankefrö helt enkelt fått spridas litegrann för vinden.
Många undrar också hur det såg ut när vi fotade, ungefär som Behind-the-scenes. Hade vi byggt upp en djungel? Jag har letat i min telefon och hittade en bild. Vi stod tråkigt nog bara bakom garaget och lekte med ormbunkar. Genom att jag berättade en påhittad story levde vi oss in i en annan tid. En urtid då tjejer var de starka och stolta, de som bestämde världsordningen. På så sätt kunde alla leva sig in och utforska olika uttryck. Och ja, vi skrattade och fnissade också, men samtalet pågick hela tiden om hur man kunde tänkas bete sig om man var den med makten. Tror inte tjejerna hade den blekaste aning om min ”baktanke”, utan de tänkte nog mest att jag var en galen fotografmamma. Allt handlar ju egentligen bara om en känsla som de skulle få uppleva, en känsla som kanske kan få lite plats inne i tjejernas medvetande. Nu hoppas jag att den känslan får leva sig kvar och att de vågar använda den någon gång i framtiden också.
När jag började tankeprocessen så visste inte jag heller exakt vad det här skulle mynna ut i. Det jag visste var att jag vill låta tjejerna skulle få ett tillfälle att öva på att se starka och stolta ut framför kameran. Idag tycker jag denna åldersgrupp bara har ett känsloläge framför kameran och det är ett påklistrat leende för att ”så gör man”. Under resans gång har jag så klart tvivlat. Kommer budskapet nå fram? Är detta kanske ett lite väl löjligt grepp? Håller materialet för en utställning? Men som sagt, det verkar som min publik verkligen har förstått. Framförallt tror jag att just filmen adderar något till verket. Min upplevelse är helt klart att bilderna får en ny dimension när man sett filmen. Det finns så mycket mellan raderna, något subtilt.
Utställningen är öppen varje dag mellan kl 14-18 fram till den 17 oktober, och avslutas med en finissage den 17 oktober kl 15-16.30. Jag finns så klart på plats då. Allt sker på Palladium, Storgatan 12 i Växjö.
Välkomna!
