På Landskrona fotofestival, som jag gästade i helgen, fanns det foto att titta på dag som natt, ute som inne i tio dagar. Möten, vin och ännu mer bilder förgyllde staden. Inspirerande och coolt om du frågar mig.
Hälften av de 25 utställningarna som fanns var kanske något smalt och innehöll lite för mycket kön, oskärpa och svartvitt, läs svart, för att jag skulle gå igång. Jag såg också en trend att man ska/kan låna andras bilder och göra det till sitt projekt. Intressant men ibland förstod jag inte det fina med att låna någon annans eller varför någon fotar av googelmapsbilder från en dator och göra det till sina bilder. Gör man inte det lite lätt för sig? Det kanske är det nya? Jag kanske börjar att bli gammal? hmmm.. frågorna mal i mitt huvud!
Det fanns dock en pärla som berörde mig mest och framför allt mer än vanligt! En film, Belleville Baby av Mia Engberg som var något av det bästa jag tittat på. Hennes pojkvän lämnade henne för 10 år sedan utan att säga hejdå, det visade sig att han fick fängelse och skämdes för att höra av sig. Deras möte gestaltas utan att vi får se personerna, jo en gång får vi ses mannen som förtrollande henne. Hon leder oss igenom hela handlingen på ett briljant sätt; genom ett telfonsamtal. Jag blev galet berörd och kan inte låta bli att tänka på filmen från och till hela tiden. Låter kanske tråkigt, men nej, det är galet bra!
Den tjeckiska fotografen Dite Pepes självporträtt visade upp och utställning gör att man är tvungen att tänkat till, tänka ett helt varv till. Porträtt med sig själv i nya konstellationer, hon liksom blir en ny person hela tiden, ibland en familjemedlem hos en romsk familj för att i nästa bild vara en självsäker fru hos en rik familj eller balettdansös osv. Under flera år har hon skapat dessa porträtt och hon går in för det så brutalt. Det står klart efter bilderna hur mycket man dömer en person utifrån symboler och omgivning. Jag började se nya sidor av mig själv och tänker ytterigare ett varv till. Bilder dyker upp i mitt huvud; flyktingar, kungligheter, popstjärnor och gamla och sjuka inom vården. Hur bemöter vi alla i vår omgivning?
Den amerikanske fotografen Duane Michals, ja han har humor och får mig att skratta. Några av hans bildsviter kan likans med en serieteckning och hans självporträtt med en kvinnas könshår gjorde mig glad, jag till och med skrattade högt. Han gör det inte vulgärt utan lagom. Med finess
Många högklassiga föredrag fanns också under de tio dagarna. Jag deltog i Knut Koivisto och Göran Segeholm och fick med mig nya tankar och idéer, blev helt enklet lite klarare i skallen. Rätt ovanligt, men väldigt skönt! Anna Strand som vann Svenska fotobokspriset med Nagoya Notebok lyssnade jag också på, där form och hur man presenterar sitt material stod i fokus. Här blev jag inte klarare utan mer frågande utan att för den skull kunna formulera mina frågor.
Mina egna bilder som visades förra helgen var tydligen en succé. Festivaltältet där sviten visades var kanske inte fullt med det kom folk hela tiden enligt arrangörerna. Kul!
Och tack min rumskompis Lena G. Ny tradition tror jag allt vi har skapat… andra året i rad med utställningar, vin, nya och gamla fotokompisar ochså livfulla samtal i två dagar non-stop 
(Foto: Anna Nordström och Lena Gunnarsson – med våra mobilkameror)