Idag var det jag som stod i garderoben och rotade fram kläder för att vara med på bild. Vad ska jag ha på mig? Den ständiga frågan som jag vet att mina kunder i alltid ställer. Svart som är lite tråkigt och som lätt blir till en svart stor blubb i bilden, något rött som är svårt att fånga/trycka i tidningen eller något mönstrat som jag kan se helt galen ut i? Jag hade ju heller ingen kontroll på hur många bilder, om det är en svartvit tidning. Men varför då? Jo, en fotograf och journalist skulle komma till min förskolevernissage. Och oj vad man lär sig av att stå på andra sidan kameran. Jag borde nog göra det oftare, för man får en tankeställare om bemötande, hur utelämnande man är och hur svårt det är att vara avslappnad i ansiktet… Kan bara meddela att fotografen kändes toppen och journalisten var också väldigt härlig. Hoppas artikel också blir bra.
Känns också så upplyftande att mitt jobb om genus börjar ge ringar på vattnet- tänk att mitt experiment (visa genusbilder för barn) har slagit så väl ut att det nu skrivs om det i en facktidning. Jag vet att journalisten tyckte att jag fick fram mitt budskap till barn på ett härligt sätt, att jag verkligen fick den dialogen som man önskar och att barnen är genuint intresserade. Att få möta alla dessa barn är så fantastiskt att man aldrig får nog. Och varje gång jag har en vernissage så känner jag att jag verkligen gör nytta, kanske bara ett litet litet steg men helt klart åt rätt riktning för ett mer jämställt samhälle.