Äntligen sitter den legendariska fotografen Nan Goldin på scenen – vi fick vänta länge innan hon dyker upp. Tid verkar oviktigt för henne. Och ja, hon har ett märkligt rörelsemönster? Drogad av något, lider av jet-leg eller har hon knarkat så hårt i sin ungdom att hon har bestående skador. Man blir i alla fall nervös att hon ska tippa. Att hon dessutom inte förstår att vi förväntar oss att hon ska visa lite bilder eller i alla fall vet vad hon vill förmedla på sitt eget Artist Talk, gör mig faktiskt besviken. Jag är ju där för att höra henne berätta om sina bilder, hur hon tänker i sitt skapande och hur hon ser på sin egen framgång. Hon är ju en av de viktigaste fotografer under nittonhundratalet. Hennes bilder speglar en verklighet, i ett gränsland, som genomsyras av råhet och kyla av droger och misshandel men samtidigt så varm av vänskap och närhet. Det är något med motpolerna i gränslandet som hon är grym på att förmedla. Att dessa bilder även blandas med stora kukar och närgångna självporträtt gör betraktaren chockad och även gripen. Bilderna utstrålar sådan äkthet.
Foto: Anna Nordström, 2014. Landskrona fotofestival
Istället för att hon föreläser så blir det mer av en frågestund av vår svenska stora fotograf JH Engström. Hon berättar att hon inte tar några fler bilder utan jobbar bara med sitt gamla arkiv. Att hon inte ens ser sig som fotograf utan helt enkelt gör stillfilm (bildband) av sina bilder. Att hon är besviken på filmtillverkarna som slutat att göra hennes film till kameran och att hon hatar digitala världen; datorer är bara bra för att skicka e-mail! Jag blir lite paff! Jag förstår frustrationen över att hantverket tar en annan form, jag förstår besvikelsen att omvärlden förändras men jag kan inte förstå hur hon ska överleva den nya världen. Det känns som hon lever enbart på gamla meriter och framför allt på sitt mästerverk ”The Ballad of Sexual Dependency” ett mästerverk som är ett mästerverk och håller än i dag. Ett bildband med 700-900 bilder som omarbetas hela tiden, senast 2006.
Foto: Anna Nordström, 2014. Nan Goldin får en välbehövlig kram av fotografen JH Engström
Jag tycker synd om henne och känner i hela min kropp att, å vad fel allt blev där upp på scenen. Den stora ikonen blir helt plötsligt en avdankad hipstertant som håller på att trilla av stolen (av okänd anledning). Det kan liksom inte vara fotografen Goldin som sitter där. Hennes dagar att åka runt på festivaler som hedersgäst är nog räknade, för det fungerar inte att komma oförberedd utan bilder och sedan hellre vilja tala om Palestinakonflikten när ALLA har kommit för att lyssna på den världsberömda fotografen- Nan Goldin. Jag tror både du och vi i publiken kunde andas ut när det var över. För då fick vi ett äkta leende utanför den stora salen.
Foto: Anna Nordström, 2014 Nan Goldin utanför teatern på Landskrona fotofestival