Idag står många flyktingar på vår tröskel och vill söka skydd. Vårt samhälle står inför nya strukturella problem med massor av hitresta människor i nöd. Ju fler som kommer desto långsammare mal Byråkratins kvarnar och väntan och passiviteten är stor bland de asylsökande. Vi känner för dem som kommer, men vet inte alltid vad vi ska göra.
Man ska alltid hjälpa, men så här i jultider kan man kosta på sig lite extra. Så i år på självaste julafton bestämde jag och en väninna att tomten skulle få hälsa på ett asylboende. För att lyckas klura ut paket till 18 barn fick vi hjälp av våra vänner via sociala medier. De gav inte bara paket till barnen utan också julegodis av alla de slag till familjerna. Det kändes faktiskt oväntat naturligt och väldigt berikande att få visa upp vår tradition och vad julaftonsglädje är för oss – tomte, paket, gran och spänd, men positiv, förväntan.
För visst borde det vara naturligt att bjudas in till att delta i djupt rotade traditioner när man är nyanländ i ett nytt land? Jag tänker så här: när vi åker utomlands så vill vi gärna uppleva kulturella fenomen som grekiska aftnar, tältmiddagar med beduiner eller gå på dansafton med lokal mat. Helst av allt hade vi säkert velat bli inbjudna av lokalbefolkningen utan att köpa en biljett till ett evenemang. Bli inbjuden på riktigt. Uppleva det genuina. Precis så tror jag att flertalet av våra immigranter också vill bli bemötta. De har kommit till ett nytt land och jag är säker på att nästan alla vill lära känna Sverige. Men här säljer vi inga biljetter för att ge tillträde till vår kultur. Istället lägger vi gärna integrationsansvaret på någon annan, helst en myndighet. Eller ännu hellre, vi lägger ansvaret på invandrarna. Att det är upp till dem att ta reda på hur det går till här i Sverige, och bete sig som oss. Men det kommer ju aldrig att fungera. Vi kan ju inte förstå hur man firar kinesiskt nyår om vi inte får det visat för av oss av en kines. Integration handlar om att vi som är svenskar öppnar upp oss och bjuder in. Det handlar om att få vara delaktig i det nya samhället. Ibland behövs inte så mycket mer än ett leende, ett hej eller en fråga om du kan hjälpa till när någon ser vilsen ut. Eller visa upp vem tomten är.
Så nu var det dags att få uppleva den där långa väntan på tomten. Vi hann klä granen tillsammans. De glittrande kulorna blev som små skatter som barnen gärna ville behålla själva. Eller leka med. Och de visste ju inte riktigt vad de väntande på, så den där långtråkiga väntan som våra barn känner hann vi aldrig uppnå. Utan det var mer lek än väntan. När han väl kom, mannen med det vita skägget och den tunga säcken, så var barnen inte alls rädda, vilket vi kanske hade trott att de skulle vara. De satt prydligt och väntade på sin tur. Och det finaste av allt var när de tackade och kramade tomten i massor när de hade fått sitt paket. Föräldrarna fotade precis så mycket som vi gör när våra barn sitter på en kamel i ett varmt land – eller när de möter tomten sina första jular.
Vi är så oerhört lika, men jag tror vi glömmer det lite för ofta.
God jul!
SVT var med och och gjorde ett reportage på 2 min. Klicka här om du vill se
