I år provar jag ett nytt grepp till Konstrundan. Jag har nämligen satt samma mina bilder som ett bildspel. Dessutom har jag lagt på lite ljud. Film är ett stort ord, så jag väljer att säga att speltiden är 2 min och 53 sek. Temat är döden.
Ja, jag tänker varje dag på döden, och det gör att jag känner mig levande. Att våga grubbla på det svarta gör att jag uppskattar de små sakerna i vardagen på ett helt annat sätt. Ibland glömmer jag mig och tar allt lite för givet, men då måste jag börja tänka på döden igen. På min. På krigsoffrens. Eller på den överkörda älgen som jag passerade igår. Eller på mormors. Hon som ligger där i sin sjuksäng och förtvinar. Jag tänker även på alla som redan har gått bort. På hur jag sörjt. Hur jag gråtigt. Tomheten. På vad försvinnandet gör med oss. På alla minnen.
Man kan nog säga att döden är tabubelagd. Den verkar inte ”vardagsfinnas” även om vi vet att alla och allt kommer att dö. Det är ju det enda vi vet i livet! Kanske idag eller om 90 år. Vi kan oftast inte förbereda oss. Döden skrämmer oss och är helt enkelt obehaglig. Vissa saker är kanske bättre att inte veta, att inte prata om? Eller? Intellektuellt är det lätt att förstå vad som händer med en död kropp. Däremot är det förgängliga och den abstrakta tomheten inte lika lätt att ta in. Döden så brutalt obarmhärtig! Ambivalens mellan det känslomässiga och det intellektuella är förvirrade.
Välkomna till Konstrundan. Vernissage idag fredag 15 mars mellan 17-19 på Konsthallen i Växjö. Och till Smålands musseum lör-sön mellan 11-16 .Där finns även fem andra kvinnliga konstnärer så det är en salig blandning vill jag lova. Inte bara döden, utan mycket med färg och glädje också. (Jag finns tyvärr bara på plats idag under vernissagen och på söndag efter lunch.)