I år är det runt 200 år sedan fotografiet föddes i Frankrike. Nyheten spreds snabbt över Europa och redan på 1840-talet började de första fotograferna arbeta i Sverige. Men det var fortfarande komplicerat. Kamerorna var stora, kemikalierna känsliga och exponeringstiderna långa.

Foto: Joseph Nicéphore Niépce 1826, det första bevarade foto. Trots sin suddighet är den här bilden fantastisk.

Så här ser historiens äldsta bevarade fotografi taget med en kamera. Bilden togs av fransmannen Joseph Nicéphore Niépce 1826. Det föreställde utsikten från hans arbetsrum i huset nära Chalon-sur-Saone. Kameran hade tillverkats av en man vid namn Charles Chevalier i Paris. Exponeringstiden var 8 timmar. Plåten bestod av en tennplåt överdragen med en tunn hinna av bitumen, (en sorts asfaltlack) löst i lavendelolja. Vid exponering i solljus blev därför asfalten hård och olöslig på de belysta ställena, men blev löslig på bildens mörka partier, som sedan tvättades bort med en lösning av lavendelolja och terpentin.

Att se någon fotografera var nästan som att gå på en trollerishow. Det var magi, overkligt och något helt nytt. Mer magiskt än dagens AI-generade bilder. Kanske man kan likställa med när man landande på månen!?

En av de första att utforska den nya tekniken i Sverige var löjtnant Lars Benzelstjerna, som därmed anses vara Sveriges förste yrkesfotograf. Han reste mellan 1841 och 1842 över landet och anordnade uppvisningar av tekniken inför betalande publik. Under några veckors vistelse i respektive stad demonstrerade han den nya medietekniken och nådde en bred publik. Hans betydelse som kunskapsförmedlare och folkbildare kan därför sägas vara lika stor som hans insatser som yrkesfotograf.

Sakta men säker gick tekniken framåt och på 1860-talet förändrades allt. Den nya kollodiumprocessen gjorde fotograferingen snabbare och betydligt mer praktisk. Nu gick det att ta obegränsade kopior av samma bild genom glasnegativ. Och det var just det som allmänheten vill ha, bilder som man kunde dela ut till nära och kära.

I Stockholm fanns fem, sex daguerreotypister i slutet på 1850-talet, men bara några år in på 1860-talet så hade det blivit 60 fotografer. Det var en explosion av yrket.  I varje stad fanns minst en fotograf med ateljé. (Här blir jag nyfiken att gräva vidare om Växjö första fotograf och ateljé. Får återkomma när jag har hittat mer info! )

Bildtext: Fotograf Hanna Karlsson, här till höger med sitt biträde Astrid Carlie vid sin sida, drev denna sommarfilial vid Ronneby Brunn medan huvudateljén låg inne i Ronneby. Hon var syster till fotograf Karl Karlsson i Karlskrona Liksom de flesta ateljéer runt om i landet baserades deras verksamhet på dagsljus: fotografering, kopiering, förstoring, retusch, efterarbete. Till vänster ateljéns glasade tak- och väggparti och till höger fönster för ateljéns övriga arbetsutrymmen. Bildkälla: Blekinge museum

I samband med teknikutvecklingen av fotografiet var lagrummet för en kvinna också en viktig aspekt. En gifta kvinna i Sverige var nämligen omyndig. Kvinnorna stod juridiskt under sin mans förmyndarskap. Det innebar bland annat att mannen hade kontroll över ekonomin, kvinnan kunde ha svårt att driva egen verksamhet eftersom kontrakt/affärer kunde behöva mannens godkännande. En ogift kvinna kunde däremot ansöka om att bli myndig och då själv driva företag. Därför var det ofta enklare att starta och driva en fotoateljé som ogift. Och hon kunde förbli självständig genom att ansöka om att få blev myndig!

Parallellt med att man kunde ansöka om att bli myndig om man drev företag så fanns det heller inga fasta hierarkier som var vedertagna.  Resultatet blev att många kvinnor tog chansen och startade egna fotoateljéer.  Det var säker hårt, men som sagt inte omöjligt och under andra halvan av 1800-talet var kvinnliga fotografer långt ifrån ovanliga. I vissa städer var de till och med i majoritet.

Fotografin blev alltså ett av de första kreativa yrken där kvinnor kunde arbeta självständigt och driva företag. Wow säger jag och vill passa på att tacka alla kvinnliga fotografer som har banat väg för mig och mina kvinnliga kollegor. och glöm inte glöm inte att fotografiet fyller 200 är i år (2026!)

Vill du läsa mer om kvinnor, fotografi och historia:

 https://slakthistoria.se/gamla-bilder/tvahundra-ar-av-fotografier#Kameran-gav-kvinnor-nya-mojligheter

https://www.sfoto.se/200-ar-av-fotografi/fotografins-kvinnor-vid-sekelskiftet-1900/

Bok: Kvinnor bakom kameran 1848-1968, Eva Dahlman, Magnus Bremmer och Björn Axel Johansson

Förra veckan var jag inbjuden att tillsammans med Region Kronoberg prata om normkreativa bilder inom det öppna programmet på konferensen Forum Jämställdhet här i Växjö. Jag har nämligen hjälpt regionen att arbeta med deras bildbank. Under samtalet fick jag många frågor om vilka lärdomar jag tar med mig från vårt samarbete.

Det viktigaste jag vill att organisationer eller företag ska ta med sig är att normkreativa eller normkritiska bilder i slutändan inte handlar om att göra allt perfekt, utan om att göra det medvetet, mänskligt och långsiktigt.

Lärdomen är helt klart att det tar tid och uthållighet. Ofta finns viljan, men inte alltid utrymmet, och arbetet kan upplevas som krångligt. Det är inget som går att lösa snabbt utan hänger på kontakter. För att bygga upp en bildbank med relevanta bilder över sina medarbetare eller kunder behöver man hitta nyckelpersoner som vill och har möjlighet att vara dörröppnare in i större organisationer, en med förtroendekapital och brett kontaktnät.

Det är också viktigt att våga ifrågasätta sina egna bildval, sina blinda fläckar och sina invanda hjulspår. Eller gruppens. De flesta av oss fastnar ibland i det bekväma, och just därför är det avgörande att aktivt lyfta blicken och söka nya perspektiv.

Här kommer fyra tips hur man kan utveckla sin bildbank med små medel.

• Hur kan jag enkelt ta reda på vad jag behöver?

För att lyckas behöver du se bildarbetet som ett långsiktigt pussel, inte som en engångsinsats. Börja med att identifiera vilka bilder som faktiskt behövs. Varje gång du har svårt att hitta en bild i bildbanken, eller när du tvingas använda en symbolbild, typ en blomma, som egentligen inte representerar målgruppen, skriv ner vad du hade önskat i stället.

Gör detta under en månad. Du eller ni på arbetsplatsen kommer då gradvis att börja arbeta mer medvetet och få en överblick vilka bilder ni behöver framöver. Framför allt utkristalliseras vilka bilder som är återkommande och som ni verkligen behöver för att inkludera fler i era bilder.

• Våga problematisera, även internt

Många säger sig vilja arbeta inkluderande, men har olika uppfattningar om vad det faktiskt innebär. Att välja en person som sticker ut räcker inte. Normkreativitet handlar om helhet, inte om symbolhandlingar.

Skapa gärna ett forum som till exempel “Veckans bild”, där ni tillsammans ägnar en stund åt att sätta ord på det ni ser samt att lyssna på varandra. Små samtal kan leda till stora förflyttningar. Diskussionerna kommer sannolikt också att beröra bildurval, normer och representation.

• Leta utanför din egen bubbla

Att hitta modeller och berättelser kräver ibland ett visst detektivarbete. Min bästa metod är att söka på Google. Där hittar jag ofta intresseföreningar och Facebookgrupper kopplade till det jag söker. Ofta rör det sig om ideella nätverk, och de läser inte alltid mejl regelbundet så att skicka mail kan vara riskabelt.  Ring i stället! Det går ofta snabbare.

Det är viktigt att vara tydlig med vad du letar efter och varför. Tydlighet skapar förtroende, så våga säga rakt ut vad du söker. Om inte hen kan hjälpa dig på första samtalet kommer hen med all sannlikhet slussa vidare och tillslut har du fångat in rätt person.  Om du kör fast, berätta för ditt nära nätverk vad du behöver. Plötsligt känner någon någon som känner någon, och vips har du hittat rätt person. Kan dra ut på tiden, men det är alltid värt den mödan efteråt!

• Tagga bilder bättre i bildbanken

När bilder läggs in i en bildbank behöver de taggas för att vara enkla att hitta. Beskriv inte bara vad som syns i bilden, utan även känsla, färger eller ett bredare användningsområden. Om bilder struktureras smart blir de lättare att hitta även när kreativiteten tillfälligt tryter. Manlighet. Tvåsamhet. Familj. Kanske du hittar något under orden som du kan använda som du inte visste att bildbanken kunde erbjuda.

Att tagga bilder korrekt och kreativt är ett gemensamt arbete för alla som jobbar med bildbanken, och därför är det bra att ha en levande och återkommande diskussion om hur bildbanken ska organiseras och användas.

Strategi gör skillnad på lång sikt

För företag och organisationer som vill arbeta långsiktigt är en uttalad strategi avgörande. Det handlar om att göra en plan, sätta mål och följa upp. Se över vad som redan finns i bildbanken, förstå vilka typer av bilder ni använder om och om igen och identifiera vad som saknas. Dessutom är det enkelt för en inhyrd fotograf att förstå vilka bilder som önskas att man ska leverera till sin uppdragsgivare.

Att bli bättre på att sätta ord på vad ni inom organsationen önskar och att medvetet förstå vad och varför ni väljer bort vissa bilder i vissa sammanhang innebär då har man kommit långt. Som fotograf blir jag alltid lika glad när jag får mer precisa uppdrag så som;  Vi önskar 7 bilder på tre olika familjekonstellationer i deras vardagsliv,  i stället för vi behöver 7 bilder som är normkreativa. Hmmmm, som ni förstår kan det bli svårt att träffa exakt rätt!

Vill du läsa mer om varför man jag tror på att man ska jobba mer med normkreativa bilder, så mitt inlägg här. Där får du reda på vad som är målet men också varför det är så svårt!

Foto: Anna Nordström

När man börjar tänka normkritiskt ställer man i grunden frågor som synliggör den rådande normen här och nu. Först när vi blir medvetna och får en viss förståelse kan vi faktiskt förändra något. Därför behöver jag som bildskapare förstå vilka bilder som redan finns, vem de riktar sig till och i vilken riktning arbetet ska ta. På så sätt skapar jag en förförståelse och kan börja fundera på vilka fler som bör inkluderas vid nästa fotografering. Att arbeta med inkluderande bilder är inget man gör över en natt – det är ett långsiktigt strategiskt arbete som kräver tid.

Målet med normkreativa bilder

Mångfald och representation är viktigt dels för att det ger en mer korrekt bild av hur samhället faktiskt ser ut, dels för att budskapet når fram bättre när målgruppen känner sig inkluderad och tilltalad. Därför är det avgörande att hela tiden ha i åtanke vilka människor, och vilka uttryck, du väljer att fotografera. Dessa perspektiv och ord finns alltid i mitt bakhuvud:

• Kön, könsidentiteter och könsuttryck
• Etnisk tillhörighet, till exempel personer med olika hudfärg
• Religion, till exempel personer som bär slöja eller andra attribut
• Funktionsvariationer, till exempel rullstolsburna personer eller personer med hörapparat
• Sexuell läggning, till exempel samkönade par
• Ålder, socioekonomisk bakgrund, kroppar och utseenden

Foto: Anna Nordström

Ju fler som kan känna igen sig i kommunikationen från ett företag, en organisation eller en förvaltning, desto lättare blir det att nå fram med sitt budskap och skapa inkluderande berättelser.

Aktiv eller passiv – den rådande normen

Ofta ser vi bilder där kvinnor tar hand om barn medan män sitter i viktiga möten. Det är lätt att slentrianmässigt reproducera den typen av bildspråk. Men stanna upp en stund och våga ifrågasätta. Var inte rädd för att vända på rollerna och tänja på normerna. Då blir bilderna mindre stereotypa och mer intressanta. Ibland kan det till och med vara värdefullt att medvetet iscensätta situationer – just för att bilder kan skapa nya berättelser och framtidsvisioner. Bilder som öppnar upp för möjligheter.

Det är också viktigt att inte bara visa människor med olika bakgrunder och uttryck i de mest förväntade sammanhangen. Visa till exempel inte enbart en kvinna med slöja när du kommunicerar om islam. Visa henne också när hon arbetar vid sin dator på kontoret eller också bryr sig om friskvård. Bryt föreställningarna om vad som anses normalt och var olika personer “hör hemma”.

Foto: Anna Nordström

Varför är det så svårt?

Jag tror att de flesta som arbetar med bild och kommunikation har detta i åtanke och försöker göra sitt bästa. Ändå misslyckas vi – gång på gång. Det tror jag beror på flera faktorer.

För det första ska allt gå väldigt snabbt och ofta med en stram budget. Det leder till att man som fotograf lätt väljer människor ur sin närmaste krets. Om jag är en vit medelålders fotograf är sannolikheten stor att resultatet blir bilder på vita medelålders personer – och om barn ska fotograferas blir det lätt en blond unge med blå ögon. De flesta omger sig med människor som liknar dem själva. En fotograf från Indien kommer på samma sätt sannolikt ha ett nätverk av vänner från Indien som kan agera modeller. Ett tips är därför att ha olika fotografer till olika uppdrag!

För att ta sig bortom sin egen bubbla är intresseorganisationer, Google och Facebookgrupper utmärkta ingångar till nya kontakter. Snabbast går det ofta genom att ringa – särskilt till organisationer. Du skapar snabbt förtroende och ger möjlighet att förklara syftet tydligt. Det är viktigt att vara rak med varför du tar kontakt och vem eller vad du vill fotografera. Min erfarenhet är att ju tydligare jag är, desto lättare är det att få ett ja. Och om svaret ändå blir nej kan personen ofta tipsa om någon annan. Många tycker faktiskt att det är viktigt att just de blir representerade i bild.

Ett annat sätt att komma vidare när man kört fast är att involvera sin uppdragsgivare och kollegor på arbetsplatsen. De vill så klart att resultatet ska bli bra och hjälper ofta gärna till, men som sagt man måste hänga i fikarummet eller vid kaffemaskinen och berätta vad du söker. Det kostar heller inget att berätta för sin omgivning vad du söker – med stor sannolikhet, eftersom min uppfattning faktisk är att folk mer än gärna vill hjälpa till på den slingriga vägen framåt i sökandet på olika vanliga människor som ser och är olika.

Kort sammanfattning

Normkreativa bilder handlar om att synliggöra och utmana rådande normer för att skapa mer inkluderande, relevanta och trovärdiga berättelser. Genom medvetna val kring representation, sammanhang och bildspråk kan fotografi bidra till att spegla samhällets faktiska mångfald. Det är ett långsiktigt arbete som kräver tid, eftertanke och mod – men som ger starkare kommunikation, större igenkänning och bilder som faktiskt betyder något.

Imorgon 3 feb, kl 16 på Det fria ordets hus är jag inbjuden att prata om hur jag har hjälp till att bredda Region Kronobergs bildbank tillsammans med deras kommunikationsenhet.

Kistan är en transportkista och fick plats i bilen. Tur! Kändes helt absurt att åka till ett kistförråd och hämta ut min.

Kistan har sedan flyttas runt i mitt hem. Min man och mina barn tycker jag har varit lite galen som har velat ha den inne i huset, så kistan har flyttats lite fram och tillbaka mellan hem och garage. Att vara nära ett föremål en längre tid gör att du tar det till dig på ett nytt sätt. Kistan har alltså stått i vardagsrummet för att jag vill se hur jag tar mig an känslan. Jag har legat i den, jag har spelat in ljud av den, jag har gråtit vid den och jag har fantiserat hur det låter när man ligger i den under jorden. Detta leder till nya tankar och insikter om vad som är viktigt för mig med en kista och döden. Från att jag har tänkt svart och skrämmande har jag nu hamnat i turkosgrönt och befriande. Att tänka mycket på sin egen död har också gjort att jag har börjat tänka väldigt mycket mer på mitt liv.

 
På släpvagnen på väg till galleriet och då gäller det att man täcker kistan.

Välkommen att ta del av mitt verk ”En tyst minut” på utställningen ”Desperata strategier under pågående livskris” där du även får provligga min kista.  Vernissage den 5 april och är öppen till den 16 april. tis-fre kl 12-18 och lör-sön 11-14 på Galleri Kaross, Växjö. Precis vid domkyrkan.

Verket är också en hyllning Alvin Luciers I am sitting in a room.

Verket: Self Storage, 2024 på Växjö Konsthall samt bild på mig som glad vinnare.

När det var i den mest akuta fasen, när livet verkligen var som krisigast, gick jag på samtal. Fantastiskt!  Men sedan har jag på egen hand processat tillståndet via konsten. Det har varit mitt sätt att försöka förstå vad som händer. När jag skapat har en inre monolog utspelat sig. Jag har vridit och vänt på tankarna om att allt är förgängligt. Att allt har en början och ett slut.  Jag vet inte om det viktigaste har varit att få det ur mig eller om det mest läkande har varit att våga omfamna oron. Men nu har jag i alla fall nyanserade ord på mina känslor, hittat en strategi framåt och är mindre skör. Det här är mitt sätt att komma vidare, mitt sätt att komma framåt! Hela utställningen har jag egentligen gjort helt för mig själv, så det känns som jag har lagt upp min själ på ett silverfat för beskådning, kanske för slakt eller kanske igenkänning? Här är verket Preservation, 2025

Välkomna på vernissage den 5 april till utställningen ”Desperata strategier under pågående livskris”, på Galleri Kaross, Växjö.

Efter en skål med mina kollegor började vi leta upp våra bordsplatser. Man ska ju sitta rätt länge så man hoppas ju alltid på ett trevligt bord. Och det fick jag. Platsen mellan trevliga fotografen och läraren Jonas Berggren och journalistförbundets Ulrika Hyllert. Dessutom flera trevliga från Svenska Dagbladet och kvällens utsände TT-fotograf. Utsmyckningen av borden på en gala kanske man inte brukar tänka så mycket på, men här, mitt på bordet, bland blommor och servetter, stod två inramade dokument som tillkännagav mina nomineringar. Så snyggt och jag kände mig nästan lite mallig!

Sedan körde det igång. I ett rasande tempo. För det var ju många priser som skulle delas ut i alla (17!) kategorier i Årets bild-tävlingen. Jag hör att nominerade namn i kategorin Vardagsbild inrikes läses upp. Och sedan, trumvirvel… så var det mitt namn, Anna Nordström, som blev uppläst. Hjärtat i halsgropen! Och jag blev lite stum och torr i munnen. Jisses! Jag har vunnit!

Upp på scen. Lite knäsvag. Jag vet att jag sa något om en skräll, men sedan vet jag inte så mycket mer. Tur att det var en underbar Anna Olin Kardell som ledde intervjun. Fick blommor och en statyett. En overklighetskänsla i precis hela kroppen. Hur beter man sig där uppe på scen?

Raskt härnäst lästes min nästa nominering i reportageklassen upp. Jag hade knappast hunnit sätta mig ner när priset går till Miranda Solvang och hennes serie om själmordslinjen. Ett fantastiskt fotoprojekt som berör. Så rätt val av juryn, och jag satt där vid mitt bord och fortsatte att njuta av mitt pris. Jag tror Miranda njöt lika mycket av sitt!

Mabbe, den gamla kvinnan på min bild som låg i sin säng och väntade på att få somna in. I sin ungdom, när hon gjorde något riktigt kul ihop med sin man, åkte de till Stockholm och dansade på Nalen. Nu var jag där! Cirkeln slöts på något vis. Jag kände att hon satt uppe i himlen och bara log mot mig!

Allt annat var också fint, så som att maten var smakrik och jättegod, musiken av Frida Hyvönen briljant och sedan öppnade baren! Kramkalas med många kära kollegor. Lite dans. Och mycket prat. Man är inte riktigt van vid att vara ute till långt efter midnatt. Vid stängning var jag dock klok nog att gå hem med min statyett och mina fina inramade nomineringar. Det blev en sådan när afton jag aldrig kommer att glömma. Ett minne jag ska plocka fram när livet är lite motigt.

Tack Årets bild och juryn för väldigt fint arrangemang, och tack till alla som skickat så fina gratulationer och hälsningar. Det har gått en vecka redan, men jag är fortfarande oförskämt glad! Alla nominerade bidragen till Årets bild 2021 finns på Galleri Kontrast, Stockholm fram till 24 april.

Visst hade jag skickat några få bilder, men det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle hitta mitt namn när alla nomineringar släpptes. Och det gjorde jag inte heller. Jag hittade flera namn som jag kände igen och framför allt hittade jag min goda vän Stina Stjärnvists namn. Dessutom i självaste finkategorin Årets bild! Skickade ett grattis-sms och får tillbaks: ”Grattis till dig med, nu måste vi gå på middagen!”

What? I och för sig har jag snart gått igenom ett eldprov inom konstpedagogik, men för det borde hon väl inte skriva så? Jag ringer upp. Det är alltså Stina som poppar nyheten, och säger att jag också finns på listan. Nämen herregud, jag blir nästan knäsvag. Vi är glada, fnissar och jag inser att nu måste jag möblera om i kalendern och ta mig upp till Stockholm. Känns som jag svävar lite på moln.

Mitt namn fanns tydligen med på listan även om jag inte såg det!

Om man inte tillhör fotovärlden så tror jag inte riktigt man förstår hur stort detta är. Man kan se det som att bli nominerad till en Oscar eller som att vinna 1 miljon på Triss. Overkligt, med andra ord! Och jag har fortfarande lite svindel av händelsen.

Min bästa fotografkollega Lena Gunnarson, som bor här i Växjö, ringer jag direkt – jag vill ju dela glädjen med någon som förstår. Vi pratades vid förra veckan om att vi inte skulle åka då hon precis har blivit mamma och jag hade lite för mycket jobb just nästa vecka. Hon blev lika chockad som jag, och lika glad. Tänk att jag är nominerad i vardagslivsreportage inrikes!

Efter några minuter ringer telefonen igen.

Lena säger: Du vet väl om att du är nominerad i kategorin vardagslivsbild inrikes också? Nu blir det ett nytt ”What?”. Hur i hela friden har jag kunnat missa mitt namn i två kategorier? Att läsa sitt namn är det första vi lär oss som barn, men på något sätt så har det varit så långt bortom min horisont så har jag inte kunnat ta in mitt namn i detta sammanhang. Ögonen har läst, men min hjärna har inte kopplat. Märkligt fenomen!

17 mars avgörs det på Nalen i Stockholm. Fram tills dess så ska jag se till att njuta av varje minut, för jag tror faktiskt detta aldrig kommer att ske igen. Men ibland händer det!

Tack för alla grattis, alla glada tillrop och allt pepp från er alla där ute. Dessutom har jag fått blomsterbud, buketter, böcker och citat! Ni gör mig så glad! Jag känner mig så sedd och så uppskattad. Snälla håll tummarna för mig!

Vill du se bildserien så finns den här: https://aretsbild.se/nominerade-2021/

Många undrar också hur det såg ut när vi fotade, ungefär som Behind-the-scenes. Hade vi byggt upp en djungel? Jag har letat i min telefon och hittade en bild.  Vi stod tråkigt nog bara bakom garaget och lekte med ormbunkar. Genom att jag berättade en påhittad story levde vi oss in i en annan tid. En urtid då tjejer var de starka och stolta, de som bestämde världsordningen. På så sätt kunde alla leva sig in och utforska olika uttryck. Och ja, vi skrattade och fnissade också, men samtalet pågick hela tiden om hur man kunde tänkas bete sig om man var den med makten. Tror inte tjejerna hade den blekaste aning om min ”baktanke”, utan de tänkte nog mest att jag var en galen fotografmamma. Allt handlar ju egentligen bara om en känsla som de skulle få uppleva, en känsla som kanske kan få lite plats inne i tjejernas medvetande. Nu hoppas jag att den känslan får leva sig kvar och att de vågar använda den någon gång i framtiden också.

När jag började tankeprocessen så visste inte jag heller exakt vad det här skulle mynna ut i. Det jag visste var att jag vill låta tjejerna skulle få ett tillfälle att öva på att se starka och stolta ut framför kameran. Idag tycker jag denna åldersgrupp bara har ett känsloläge framför kameran och det är ett påklistrat leende för att ”så gör man”. Under resans gång har jag så klart tvivlat. Kommer budskapet nå fram? Är detta kanske ett lite väl löjligt grepp? Håller materialet för en utställning? Men som sagt, det verkar som min publik verkligen har förstått. Framförallt tror jag att just filmen adderar något till verket. Min upplevelse är helt klart att bilderna får en ny dimension när man sett filmen. Det finns så mycket mellan raderna, något subtilt.

Utställningen är öppen varje dag mellan kl 14-18 fram till den 17 oktober, och avslutas med en finissage den 17 oktober kl 15-16.30. Jag finns så klart på plats då. Allt sker på Palladium, Storgatan 12 i Växjö.

Välkomna!

Foto: Anna Nordström. Besökare som fotar Markus Emilsson verk Closer.

När man ställer ut konst i ett galleri eller i en konsthall är ut publik väldigt mycket samma.  Förlåt, jag menar inget illa, men så är det! Nu helt plötsligt har vi fått så många nya nyfikna. Här är verkligen beviset på att platsen har betydelse för vilken publik som kommer. Tänk att så många olika tar sig ut i skogen för att del av konstverk som diskuterar identitet och gemenskap ur skiftande HBTQ-perspektiv. Stort och det känns också så fint i mitt hjärta att det är så här. Att det är just i min stad Växjö. Att Pride Växjö inte ställde in utan om, och att gehöret blev så oerhört stort.

Foto: Anna Nordström. Pensionär som njuter av ett konstverk.

Imorgon, söndagen 11 maj, är det sista dagen.  Så passa på att ge dig ut. Starten är vid VAIS-torpet i Fyllerydskogen. För att få den ultimata upplevelsen tar du med hörlurar men ser också till att har en QR-kodsläsare nerladdad i din telefon. Många av verken är nämligen digitaliserade. Sedan är det bara att ge er ut och njuta av både konst och natur. Banan är såklart snitslad med regnbågens flaggor.

Foto: Anna Nordström

Deltagande konstnärer är jag, Anthony Wagner, Hanna Hansdotter och Markus Emilsson. Det är även Markus som kom på den geniala idén att flytta ut och även curerat utställningen i sin helhet.

Foto: Anna Nordström. Publik till Markus Emilsson verk Mirror of many me.

Tänk så här, vad skulle behövas fixas till i hemmet och som jag förmodligen ändå skulle ta i tu med under semestern? För om vi rider ut vågen med Corona på ett bra sätt, så har man inte köpt något material i onödan. Kanske har ni planerat att måla om barnens rum, bygga om fyrfacks-kärlets uppställningsplats eller bygga om garderoben. Vid in köp av material är det viktigt att inte bara tänka på själva byggmaterialet för då är det risk att man glömmer maskeringstejp, penslar, skruvar eller någon annan liten del som kan skapa frustration och stoppa projektet.

Alla behöver ju så klart inte alls bygga om, utan kanske bara sortera och ordna upp i olika utrymmen. Då är det kanske nu du ska införskaffa lådor, boxar, hyllor eller likande. Tänk på att det finns mycket bra saker som inte behöver vara nya.

Om du är den där otekniska och inte gillar nya saker att lära på datorer är de hög tid att be om hjälp nu när det fortfarande finns någon som kan visa hur saker och ting fungerar. Som t ex att installera något program i datorn eller en app i telefonen för att kunna prata med många kompisar eller kollegor samtidigt. Jag har precis börjat att lära mig zoom, så igår hade jag eftermiddagskaffe med frilanskollegor runt om i Sverige,  fast då inte in real life så klart. Mycket trevligt möte och gjorde mig dessutom på väldigt bra humör. Kan vara lite pilligt innan man upptäckt alla knappar, men är verkligen hur trevligt som helst när man förstår hur man ska göra. Så börja testa nu medan du kan få hjälp.

Det är också hög tid att bunkra upp med lite pysselmaterial. Man kanske inte bara vill baka även om det är väldigt gott och trevlig. Vad sägs om gips, stöpa ljus, gasbindor eller papier-maché – nu kanske det kommer att finnas tid att pyssla med sådan som tar lite extra tid.  Ett annat tips är att  köpa hem vita canvas tavlor, färg och penslar och ge dig tid att utveckla dina konstnärstalanger. Odlingsjord och fröer kan ju också vara en trevlig aktivitet som dessutom medför något gott framöver. Förgro potatis, tomater och kanske någon fin blomma. Det är nu kanske du får tid prova på att vara hobbybonde. Men som sagt det gäller att ha lite resurser hemma så skriv upp vad du och din familj är sugna på att göra vid en eventuell karantän.  Och du, tänk gärna på den lokala handeln, vi småföretagare har en tuff tid i den rådande pandemin.

Bra att veta:
Zoom meetings – gratis upp till 4 personer i 40 min. Enkelt. Lättare att se alla funktioner vi datorn, men fungerar enkelt via appen också. Och efter 40 min kan man ju starta om man inte vill prenumerera Om du är på snapchat, så gör du bara en grupp, som sedan, enligt mina barn ska fungera liknande.

Papier-maché recept
Tidningspapper, servetter eller omslagspapper (inte blankt papper)
 Varmt vatten
Tapetklister eller hemmagjort klister på vatten och potatismjöl
Elvisp eller hushållsmixer
Sil

läs mer och om fler tips här:
http://www.ungafakta.se/pyssel/tips/papiermache/

Tips på hur olika hur olika ett fyrfacksplatser kan se ut: https://www.vasyd.se/-/media/Documents/Informationsmaterial/Broschyrer/Ovriga-avfallsbroschyrer/A4_Skapa_rum_fr_fyrfackskrl_Webb_2018.pdf