Efter en skål med mina kollegor började vi leta upp våra bordsplatser. Man ska ju sitta rätt länge så man hoppas ju alltid på ett trevligt bord. Och det fick jag. Platsen mellan trevliga fotografen och läraren Jonas Berggren och journalistförbundets Ulrika Hyllert. Dessutom flera trevliga från Svenska Dagbladet och kvällens utsände TT-fotograf. Utsmyckningen av borden på en gala kanske man inte brukar tänka så mycket på, men här, mitt på bordet, bland blommor och servetter, stod två inramade dokument som tillkännagav mina nomineringar. Så snyggt och jag kände mig nästan lite mallig!

Sedan körde det igång. I ett rasande tempo. För det var ju många priser som skulle delas ut i alla (17!) kategorier i Årets bild-tävlingen. Jag hör att nominerade namn i kategorin Vardagsbild inrikes läses upp. Och sedan, trumvirvel… så var det mitt namn, Anna Nordström, som blev uppläst. Hjärtat i halsgropen! Och jag blev lite stum och torr i munnen. Jisses! Jag har vunnit!

Upp på scen. Lite knäsvag. Jag vet att jag sa något om en skräll, men sedan vet jag inte så mycket mer. Tur att det var en underbar Anna Olin Kardell som ledde intervjun. Fick blommor och en statyett. En overklighetskänsla i precis hela kroppen. Hur beter man sig där uppe på scen?

Raskt härnäst lästes min nästa nominering i reportageklassen upp. Jag hade knappast hunnit sätta mig ner när priset går till Miranda Solvang och hennes serie om själmordslinjen. Ett fantastiskt fotoprojekt som berör. Så rätt val av juryn, och jag satt där vid mitt bord och fortsatte att njuta av mitt pris. Jag tror Miranda njöt lika mycket av sitt!

Mabbe, den gamla kvinnan på min bild som låg i sin säng och väntade på att få somna in. I sin ungdom, när hon gjorde något riktigt kul ihop med sin man, åkte de till Stockholm och dansade på Nalen. Nu var jag där! Cirkeln slöts på något vis. Jag kände att hon satt uppe i himlen och bara log mot mig!

Allt annat var också fint, så som att maten var smakrik och jättegod, musiken av Frida Hyvönen briljant och sedan öppnade baren! Kramkalas med många kära kollegor. Lite dans. Och mycket prat. Man är inte riktigt van vid att vara ute till långt efter midnatt. Vid stängning var jag dock klok nog att gå hem med min statyett och mina fina inramade nomineringar. Det blev en sådan när afton jag aldrig kommer att glömma. Ett minne jag ska plocka fram när livet är lite motigt.

Tack Årets bild och juryn för väldigt fint arrangemang, och tack till alla som skickat så fina gratulationer och hälsningar. Det har gått en vecka redan, men jag är fortfarande oförskämt glad! Alla nominerade bidragen till Årets bild 2021 finns på Galleri Kontrast, Stockholm fram till 24 april.

Visst hade jag skickat några få bilder, men det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle hitta mitt namn när alla nomineringar släpptes. Och det gjorde jag inte heller. Jag hittade flera namn som jag kände igen och framför allt hittade jag min goda vän Stina Stjärnvists namn. Dessutom i självaste finkategorin Årets bild! Skickade ett grattis-sms och får tillbaks: ”Grattis till dig med, nu måste vi gå på middagen!”

What? I och för sig har jag snart gått igenom ett eldprov inom konstpedagogik, men för det borde hon väl inte skriva så? Jag ringer upp. Det är alltså Stina som poppar nyheten, och säger att jag också finns på listan. Nämen herregud, jag blir nästan knäsvag. Vi är glada, fnissar och jag inser att nu måste jag möblera om i kalendern och ta mig upp till Stockholm. Känns som jag svävar lite på moln.

Mitt namn fanns tydligen med på listan även om jag inte såg det!

Om man inte tillhör fotovärlden så tror jag inte riktigt man förstår hur stort detta är. Man kan se det som att bli nominerad till en Oscar eller som att vinna 1 miljon på Triss. Overkligt, med andra ord! Och jag har fortfarande lite svindel av händelsen.

Min bästa fotografkollega Lena Gunnarson, som bor här i Växjö, ringer jag direkt – jag vill ju dela glädjen med någon som förstår. Vi pratades vid förra veckan om att vi inte skulle åka då hon precis har blivit mamma och jag hade lite för mycket jobb just nästa vecka. Hon blev lika chockad som jag, och lika glad. Tänk att jag är nominerad i vardagslivsreportage inrikes!

Efter några minuter ringer telefonen igen.

Lena säger: Du vet väl om att du är nominerad i kategorin vardagslivsbild inrikes också? Nu blir det ett nytt ”What?”. Hur i hela friden har jag kunnat missa mitt namn i två kategorier? Att läsa sitt namn är det första vi lär oss som barn, men på något sätt så har det varit så långt bortom min horisont så har jag inte kunnat ta in mitt namn i detta sammanhang. Ögonen har läst, men min hjärna har inte kopplat. Märkligt fenomen!

17 mars avgörs det på Nalen i Stockholm. Fram tills dess så ska jag se till att njuta av varje minut, för jag tror faktiskt detta aldrig kommer att ske igen. Men ibland händer det!

Tack för alla grattis, alla glada tillrop och allt pepp från er alla där ute. Dessutom har jag fått blomsterbud, buketter, böcker och citat! Ni gör mig så glad! Jag känner mig så sedd och så uppskattad. Snälla håll tummarna för mig!

Vill du se bildserien så finns den här: https://aretsbild.se/nominerade-2021/

Många undrar också hur det såg ut när vi fotade, ungefär som Behind-the-scenes. Hade vi byggt upp en djungel? Jag har letat i min telefon och hittade en bild.  Vi stod tråkigt nog bara bakom garaget och lekte med ormbunkar. Genom att jag berättade en påhittad story levde vi oss in i en annan tid. En urtid då tjejer var de starka och stolta, de som bestämde världsordningen. På så sätt kunde alla leva sig in och utforska olika uttryck. Och ja, vi skrattade och fnissade också, men samtalet pågick hela tiden om hur man kunde tänkas bete sig om man var den med makten. Tror inte tjejerna hade den blekaste aning om min ”baktanke”, utan de tänkte nog mest att jag var en galen fotografmamma. Allt handlar ju egentligen bara om en känsla som de skulle få uppleva, en känsla som kanske kan få lite plats inne i tjejernas medvetande. Nu hoppas jag att den känslan får leva sig kvar och att de vågar använda den någon gång i framtiden också.

När jag började tankeprocessen så visste inte jag heller exakt vad det här skulle mynna ut i. Det jag visste var att jag vill låta tjejerna skulle få ett tillfälle att öva på att se starka och stolta ut framför kameran. Idag tycker jag denna åldersgrupp bara har ett känsloläge framför kameran och det är ett påklistrat leende för att ”så gör man”. Under resans gång har jag så klart tvivlat. Kommer budskapet nå fram? Är detta kanske ett lite väl löjligt grepp? Håller materialet för en utställning? Men som sagt, det verkar som min publik verkligen har förstått. Framförallt tror jag att just filmen adderar något till verket. Min upplevelse är helt klart att bilderna får en ny dimension när man sett filmen. Det finns så mycket mellan raderna, något subtilt.

Utställningen är öppen varje dag mellan kl 14-18 fram till den 17 oktober, och avslutas med en finissage den 17 oktober kl 15-16.30. Jag finns så klart på plats då. Allt sker på Palladium, Storgatan 12 i Växjö.

Välkomna!

Foto: Anna Nordström. Besökare som fotar Markus Emilsson verk Closer.

När man ställer ut konst i ett galleri eller i en konsthall är ut publik väldigt mycket samma.  Förlåt, jag menar inget illa, men så är det! Nu helt plötsligt har vi fått så många nya nyfikna. Här är verkligen beviset på att platsen har betydelse för vilken publik som kommer. Tänk att så många olika tar sig ut i skogen för att del av konstverk som diskuterar identitet och gemenskap ur skiftande HBTQ-perspektiv. Stort och det känns också så fint i mitt hjärta att det är så här. Att det är just i min stad Växjö. Att Pride Växjö inte ställde in utan om, och att gehöret blev så oerhört stort.

Foto: Anna Nordström. Pensionär som njuter av ett konstverk.

Imorgon, söndagen 11 maj, är det sista dagen.  Så passa på att ge dig ut. Starten är vid VAIS-torpet i Fyllerydskogen. För att få den ultimata upplevelsen tar du med hörlurar men ser också till att har en QR-kodsläsare nerladdad i din telefon. Många av verken är nämligen digitaliserade. Sedan är det bara att ge er ut och njuta av både konst och natur. Banan är såklart snitslad med regnbågens flaggor.

Foto: Anna Nordström

Deltagande konstnärer är jag, Anthony Wagner, Hanna Hansdotter och Markus Emilsson. Det är även Markus som kom på den geniala idén att flytta ut och även curerat utställningen i sin helhet.

Foto: Anna Nordström. Publik till Markus Emilsson verk Mirror of many me.

Tänk så här, vad skulle behövas fixas till i hemmet och som jag förmodligen ändå skulle ta i tu med under semestern? För om vi rider ut vågen med Corona på ett bra sätt, så har man inte köpt något material i onödan. Kanske har ni planerat att måla om barnens rum, bygga om fyrfacks-kärlets uppställningsplats eller bygga om garderoben. Vid in köp av material är det viktigt att inte bara tänka på själva byggmaterialet för då är det risk att man glömmer maskeringstejp, penslar, skruvar eller någon annan liten del som kan skapa frustration och stoppa projektet.

Alla behöver ju så klart inte alls bygga om, utan kanske bara sortera och ordna upp i olika utrymmen. Då är det kanske nu du ska införskaffa lådor, boxar, hyllor eller likande. Tänk på att det finns mycket bra saker som inte behöver vara nya.

Om du är den där otekniska och inte gillar nya saker att lära på datorer är de hög tid att be om hjälp nu när det fortfarande finns någon som kan visa hur saker och ting fungerar. Som t ex att installera något program i datorn eller en app i telefonen för att kunna prata med många kompisar eller kollegor samtidigt. Jag har precis börjat att lära mig zoom, så igår hade jag eftermiddagskaffe med frilanskollegor runt om i Sverige,  fast då inte in real life så klart. Mycket trevligt möte och gjorde mig dessutom på väldigt bra humör. Kan vara lite pilligt innan man upptäckt alla knappar, men är verkligen hur trevligt som helst när man förstår hur man ska göra. Så börja testa nu medan du kan få hjälp.

Det är också hög tid att bunkra upp med lite pysselmaterial. Man kanske inte bara vill baka även om det är väldigt gott och trevlig. Vad sägs om gips, stöpa ljus, gasbindor eller papier-maché – nu kanske det kommer att finnas tid att pyssla med sådan som tar lite extra tid.  Ett annat tips är att  köpa hem vita canvas tavlor, färg och penslar och ge dig tid att utveckla dina konstnärstalanger. Odlingsjord och fröer kan ju också vara en trevlig aktivitet som dessutom medför något gott framöver. Förgro potatis, tomater och kanske någon fin blomma. Det är nu kanske du får tid prova på att vara hobbybonde. Men som sagt det gäller att ha lite resurser hemma så skriv upp vad du och din familj är sugna på att göra vid en eventuell karantän.  Och du, tänk gärna på den lokala handeln, vi småföretagare har en tuff tid i den rådande pandemin.

Bra att veta:
Zoom meetings – gratis upp till 4 personer i 40 min. Enkelt. Lättare att se alla funktioner vi datorn, men fungerar enkelt via appen också. Och efter 40 min kan man ju starta om man inte vill prenumerera Om du är på snapchat, så gör du bara en grupp, som sedan, enligt mina barn ska fungera liknande.

Papier-maché recept
Tidningspapper, servetter eller omslagspapper (inte blankt papper)
 Varmt vatten
Tapetklister eller hemmagjort klister på vatten och potatismjöl
Elvisp eller hushållsmixer
Sil

läs mer och om fler tips här:
http://www.ungafakta.se/pyssel/tips/papiermache/

Tips på hur olika hur olika ett fyrfacksplatser kan se ut: https://www.vasyd.se/-/media/Documents/Informationsmaterial/Broschyrer/Ovriga-avfallsbroschyrer/A4_Skapa_rum_fr_fyrfackskrl_Webb_2018.pdf

Därför känns det extra fint att Kalmar och Kalmarsund Pride ville visa utställningen och föra viktiga samtal kring att låta alla vara sitt riktiga jag och känna sig stolt. Även om jag själv inte kunde finnas på plats fick jag rapport om att många kom och såg utställningen. Dessutom gjorde den lokala tidningen Barometern ett nedslag. På så vis nådde utställningen ut till fler.

Veckan efter blev fotoutställningen Stolta Nära inbjuden till legendariska klosterkyrkan i Vadstena under deras Vadstena Pride. Det som var extra roligt var ju att fotbollskvinnan Stina Blackstenius blev en lokal företrädare för Vadstena. Det är min grundtanke att på varje ny utställningsplats ska det finnas ett porträtt med lokal förankring. Men det är lättare sagt än gjort. I Kalmar fick vi inte tag på någon och det var väldigt svårt i Vadstena, men till slut så löste det sig.

Under själva vernissagen kom även lokalpressen till Klosterkyrkan. Och precis före pressens besök hade jag pratat i direktsänd radio, P4 Östergötland. (Lyssna här! Dra fram till 2:04:31 i programmet!)  Tanken var ju att det skulle komma ut en reporter till Vadstena men hon blev sjuk och istället fick vi improvisera och köra intervju från sakristian via face-time, för där skulle det vara bäst ljud. Det är alltid ovant att höra sin egen röst, men jag tyckte att jag fick med det mesta om varför jag har valt perspektivet närstående, hur viktigt det är att vi gemensamt hjälps åt att skapa ett öppnare samhälle och att våra skämt eller tonfall om/till HBTQ-personer i fikarummet eller kring köksbordet betyder något. De små nyanserna har en stor betydelse – välkomnar vi eller stänger vi personer ute?

Miljön i Klosterkyrkan i Vadstena är fantastiskt vacker. Antagligen den vackraste plats jag kommer visa en utställning på ever. Utställningen visas mellan 16-29 sep 2019.

Vill du läsa om vad jag skrev inför vernissagen Stolta Nära under Växjö Pride, klicka här!

Så klart man är nervös inför en vernissage. Kommer det landa rätt? Har jag formulerar mig korrekt. Någon aspekt som jag har missat? Ja det är hundra frågor snurrar. Men det viktiga om det känns bra, och det gör det.  Jag tycker det är en fin variation även om man alltid kan önska sig mer. Men tiden den är oftast boven i projekt.

Vill du läsa mer om Växjö Pride så klicka in här.   Jag vill också verkligen tacka Växjö Pride för deras hjälp, framförallt Marcus Emilsson som har varit min dörröppnare och mitt bollplank. För jag som hetrotant hade jag inte fått alla dessa ingångar på så kort tid. Vilket förtroende! Jag har också funderat mycket på ordval. Så som bög. Eller flata. Och homosexuell. När är det passade att säga det ena eller andra? Jag har fortfarande inte blivit riktigt blivit klok men känner att det handlar mer om ton än ordvalet. För finns det hjärta i språket så finns det galet mycket förlåtelse och och förståelse.

Ja just det ja, hedersflaggan för Växjö Pride bäras i år av Stolta Anhöriga och får då gå längst fram i tåget. Häng på! Kom och va stolt!

Här kommer som sagt en annan, vackrare bild om den underbara ön. Befolkningen är välkomnande och godhjärtade. Många kan engelska och det är billigt. Dessutom ligger olika aktiviteter inom räckhåll. Det är verkligen ett Asien i miniatyr. Sol, bad, rikt flora och fauna-liv och underbar mat – dessutom är landet väldigt oexploaterat. Det genuina finns där som göra allt så exotiskt spännande. Allt är på riktigt och inte en uppbyggd låtsas värld för oss turister.

Vi träffade en fantastik familj som bjöd hem oss på gul curry. De var lika nyfiken på oss som vi var på dom. Att handla på marknaden var varmt men också en upplevelse och så klart att åka tåg. Trång och roligt. Att hänga ut från tågen är svalkande och göra det lätt att hoppa av. Det finns så mycket att säga och jag hoppas att ni har läst artikeln.

.

Så låt inte terrorn avskräcka dig. Terroristerna vill göra oss rädda. Terrorismen vill splittra, isolera och misstänksamma. Resans effekt är den rakt motsatta och just därför är den en motståndshandling. Så åk gärna till Sri Lanka när allt har lugnat sig!

Ja, jag tänker varje dag på döden, och det gör att jag känner mig levande. Att våga grubbla på det svarta gör att jag uppskattar de små sakerna i vardagen på ett helt annat sätt. Ibland glömmer jag mig och tar allt lite för givet, men då måste jag börja tänka på döden igen. På min. På krigsoffrens. Eller på den överkörda älgen som jag passerade igår. Eller på mormors. Hon som ligger där i sin sjuksäng och förtvinar. Jag tänker även på alla som redan har gått bort. På hur jag sörjt. Hur jag gråtigt. Tomheten. På vad försvinnandet gör med oss. På alla minnen.

Man kan nog säga att döden är tabubelagd. Den verkar inte ”vardagsfinnas” även om vi vet att alla och allt kommer att dö. Det är ju det enda vi vet i livet! Kanske idag eller om 90 år. Vi kan oftast inte förbereda oss. Döden skrämmer oss och är helt enkelt obehaglig. Vissa saker är kanske bättre att inte veta, att inte prata om? Eller? Intellektuellt är det lätt att förstå vad som händer med en död kropp. Däremot är det förgängliga och den abstrakta tomheten inte lika lätt att ta in. Döden så brutalt obarmhärtig! Ambivalens mellan det känslomässiga och det intellektuella är förvirrade.

Välkomna till Konstrundan. Vernissage idag fredag 15 mars mellan 17-19 på Konsthallen i Växjö. Och till Smålands musseum lör-sön mellan 11-16 .Där finns även fem andra kvinnliga konstnärer så det är en salig blandning vill jag lova. Inte bara döden, utan mycket med färg och glädje också. (Jag finns tyvärr bara på plats idag under vernissagen och på söndag efter lunch.)

Så klicka gärna runt och om du orkar får du gärna ge mig lite in-put! Och nej, jag har inte gjort allt själv, den som har gjort själva layout och byggt den är Ola på Brandstedt marketing. Han har alltid ett leende på läpparna, hur konstiga frågor man än har. Så tack Ola. Du är lite som en räddade ängel och gör mitt liv lite lättare lättare som företagare.