Urtidsallvar
Tillsammans skapade vi en fantasivärld där kvinnor hade makten, där tjejerna var de dominanta och där flickor premierades. Ett Matriarkat. Där tjejer ansågs som de starka. Det var på den tiden precis efter att dinosaurierna dog ut, när befolkningen bodde i hyddor, jagade med pilbåge och överallt fanns det gröna fält med ormbunkar. Tiotals miljoner år förflöt visserligen mellan dinosaurier och människan, men i vår drömvärld var tid inte i fokus och allt var möjligt. Flickorna skulle nu framför kameran gestalta känslan av att vara härskare. Att våga visa allvar, våga utstråla styrka. Jag som fotograf var en del av leken. Alla hjälptes åt att regissera, välja rekvisita och testa olika uttryck. Det enda vi hade kommit överens om var att man inte fick se glad ut framför kameran.
Tjejerna skulle alltså få prova och träna på att inte le framför kameran. Vilket var mycket svårt. Kan en bild upplevas som fin även om en flicka inte ler? Kan kvinnor över huvud taget få se allvarliga ut på bild, och uppfattas som just allvarliga eller seriösa, och inte som sura eller arga?
Här trodde jag att fotoprojektet tog slut. Men när jag visade en bild för ett av barnen blev hon helt förskräckt. Hon gillade inte alls bilden av sig själv. Det var då jag insåg att kanske finns det mer att gräva i. Jag bjöd in alla tjejerna till en bildvisning med efterföljande intervjuer. Helt plötsligt fick barnen en helt ny syn på sig själva. För många var det en krock med dagens ideal – alla tjejer ser ju glada ut på Instagram. Vad betyder detta för självbilden? Vad säger det om samhällets ideal, eller kanske snarare stereotyper?
Ingen borde få reduceras till ett leende.
Önskar du se den 11 min långa filmen som är en del av verket så hör av dig. Då får du en länk skickad till dig.