Förra veckan åkte jag upp till Årets bild-galan i Stockholm, där jag var nominerad i två kategorier. Jag reste med god marginal, trodde jag. SJ hade en annan plan, men efter försening och en del stress kom jag till slut småspringande (full jogg i verkligheten) in på festen. Svetten rann på ryggen, men läppglansen satt på plats och dessutom kom jag nästan i tid. Möts av den pampiga entrén på Nalen, och där i dörren hälsar vakter mig välkommen. (Bara i storstaden sådan sker, alltså vakter redan när man kommer!) Jösses vad människor! Eftersom jag inte har varit på något stort event på ett par år så fick jag lite lätt panik. Hann ju tänka många tankar om både covid och att alla var så nära. Min ”egenspace” har tydligen krympt! Dessutom hade jag liksom glömt hur man lirka sig fram i ett folkhav. Men alla sådana tankar är som bortblåsta när jag får syn på flera fotografer som jag inte känner, men beundrar! Galakväll, Årets bild-fest, kändisar – wow!
Efter en skål med mina kollegor började vi leta upp våra bordsplatser. Man ska ju sitta rätt länge så man hoppas ju alltid på ett trevligt bord. Och det fick jag. Platsen mellan trevliga fotografen och läraren Jonas Berggren och journalistförbundets Ulrika Hyllert. Dessutom flera trevliga från Svenska Dagbladet och kvällens utsände TT-fotograf. Utsmyckningen av borden på en gala kanske man inte brukar tänka så mycket på, men här, mitt på bordet, bland blommor och servetter, stod två inramade dokument som tillkännagav mina nomineringar. Så snyggt och jag kände mig nästan lite mallig!
Sedan körde det igång. I ett rasande tempo. För det var ju många priser som skulle delas ut i alla (17!) kategorier i Årets bild-tävlingen. Jag hör att nominerade namn i kategorin Vardagsbild inrikes läses upp. Och sedan, trumvirvel… så var det mitt namn, Anna Nordström, som blev uppläst. Hjärtat i halsgropen! Och jag blev lite stum och torr i munnen. Jisses! Jag har vunnit!
Upp på scen. Lite knäsvag. Jag vet att jag sa något om en skräll, men sedan vet jag inte så mycket mer. Tur att det var en underbar Anna Olin Kardell som ledde intervjun. Fick blommor och en statyett. En overklighetskänsla i precis hela kroppen. Hur beter man sig där uppe på scen?
Raskt härnäst lästes min nästa nominering i reportageklassen upp. Jag hade knappast hunnit sätta mig ner när priset går till Miranda Solvang och hennes serie om själmordslinjen. Ett fantastiskt fotoprojekt som berör. Så rätt val av juryn, och jag satt där vid mitt bord och fortsatte att njuta av mitt pris. Jag tror Miranda njöt lika mycket av sitt!
Mabbe, den gamla kvinnan på min bild som låg i sin säng och väntade på att få somna in. I sin ungdom, när hon gjorde något riktigt kul ihop med sin man, åkte de till Stockholm och dansade på Nalen. Nu var jag där! Cirkeln slöts på något vis. Jag kände att hon satt uppe i himlen och bara log mot mig!
Allt annat var också fint, så som att maten var smakrik och jättegod, musiken av Frida Hyvönen briljant och sedan öppnade baren! Kramkalas med många kära kollegor. Lite dans. Och mycket prat. Man är inte riktigt van vid att vara ute till långt efter midnatt. Vid stängning var jag dock klok nog att gå hem med min statyett och mina fina inramade nomineringar. Det blev en sådan när afton jag aldrig kommer att glömma. Ett minne jag ska plocka fram när livet är lite motigt.
Tack Årets bild och juryn för väldigt fint arrangemang, och tack till alla som skickat så fina gratulationer och hälsningar. Det har gått en vecka redan, men jag är fortfarande oförskämt glad! Alla nominerade bidragen till Årets bild 2021 finns på Galleri Kontrast, Stockholm fram till 24 april.
