Desperata strategier under pågående livskris – utställning

Inledningstext till utställningen på Kaross 2025.

Utdrag ur den inre monologen:
JAG (i kris): Jag ser mig själv i spegeln och ser någon annan. Någon jag inte riktigt vill vara. Kroppen har förändrats, och barnen… De behöver mig inte. Vad har jag för funktion?
JAG (som mår bra): Du är fortfarande du. Bara med fler år, fler erfarenheter. Barnen behöver dig på andra sätt nu. De är fria. Är inte det vad du ville?
JAG (i kris): Nej! Eller… jag vet inte. Jag ville att de skulle bli självständiga, men inte att jag skulle bli överflödig. Det känns som att jag har gjort mig själv onödig.
JAG (som mår bra): De ser dig inte som onödig. Bara som någon de inte längre måste hålla i handen. Du har gjort ett bra jobb.
JAG (i kris): Men min kropp då? Jag känner mig långsam. Ful. Nytt rörelsemönster, nya rynkor – kroppen går mot någon form av förfall… Och min man… ser han mig? Ser jag honom? Eller är relationen på rutin?
JAG (som mår bra): Vänta lite, du har en snäll och omtänksam man. Hur kan du inte uppskatta det? Och, är du inte lite ytlig som drar upp att kroppen förändras? Vad är det egentligen som oroar dig?
JAG (i kris): Det är så simmigt i skallen, jag vet inte. Är det hormonerna? Eller är det kärleken? Efter 25 år… hur vet man om det är kärlek? Tänk om vi bara lever tillsammans av gammal vana?
JAG (som mår bra): Kärlek kan vara så mycket. Vana. Trygghet. Passion. Det gemensamma livet. Men om du tvivlar, fråga dig själv. Svaren finns alltid inom dig brukar du ju säga!
JAG (i kris): Men det är ju det enda jag gör, att fråga mig själv. Svaren kommer inte. Jag blir så jävla trött på att söka och älta utan att få några svar… Förresten, herregud, hur länge får jag ha min mamma kvar i livet? Vem är näst på tur? …vad ska jag göra med mitt liv, det som finns kvar? Jag kan ju dö snart!
JAG (som mår bra): Kanske handlar det inte om honom eller barnen då? Kanske handlar det om att du själv behöver se dig på ett nytt sätt? Vad vill du, vad är viktigt för dig?
JAG (i kris): Sluta fråga! Jag säger ju att jag inte vet! Jag vet bara att jag inte vill fastna här. I det klistriga mörkret. I gråten. I ältandet. I Ingenmansland. Jag hör inte hemma där. Jag vet mer om vad jag INTE vill, än vad jag vill.
JAG (som mår bra): Då är du redan på väg någon annanstans.

 

Utställningen bestod av 13 verk, mestadels fotografier och mixedmedia.

Varje verk fick en presentation i något som jag kallade “Någon form av guide” detta för att man som utställningsbesökare ibland kan känna att konsten är svåråtkomlig. Texterna är absolut inget facit, utan bör ses som en dörröppnare till sitt eget tolkande. Det anordnades även en existensiell AW som pedagogiskt inslag till utställningen.

Ett urval av verk och texter:

Preserving 
Att åldras i dagens samhälle är obarmhärtigt. Det ska inte synas att vi blir äldre. Jag har brottats med tankar, ideal och olika strategier. Många lägger sig under kniven, sprutar in botox eller köper sig nya bröst. Andra kan köpa sig en snabb sportbil. Men blir vi lyckligare av våra handlingar? För vem gör vi det? Vem vill jag vara?

Vill inte dö med vax i öronen
Vad har du för rädslor inför döden? Min rädsla är absurd men jag kan inte låta bli.

Den nya blicken
De ser mig fortfarande. Men de ser något annat nu. De såg kraft, kanske livfullhet. Nu får jag ointresserade blickar. Ignorerande, ibland lite nervärderande. Jag visste inte att det fanns en gräns, en osynlig, men nu är den passerad. Bilden av mig själv blir därmed också förändrad.

Vill du läsa mer, läs på min blogg