Jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag är nominerad till tävlingen Årets bild! Det är så stort att jag har haft svindel i en vecka! Kanske låter lite kaxigt att prata om något sådant, men detta kom så oväntat, och jag är bara så glad att jag måste få dela med mig!
Visst hade jag skickat några få bilder, men det fanns inte i min vildaste fantasi att jag skulle hitta mitt namn när alla nomineringar släpptes. Och det gjorde jag inte heller. Jag hittade flera namn som jag kände igen och framför allt hittade jag min goda vän Stina Stjärnvists namn. Dessutom i självaste finkategorin Årets bild! Skickade ett grattis-sms och får tillbaks: ”Grattis till dig med, nu måste vi gå på middagen!”
What? I och för sig har jag snart gått igenom ett eldprov inom konstpedagogik, men för det borde hon väl inte skriva så? Jag ringer upp. Det är alltså Stina som poppar nyheten, och säger att jag också finns på listan. Nämen herregud, jag blir nästan knäsvag. Vi är glada, fnissar och jag inser att nu måste jag möblera om i kalendern och ta mig upp till Stockholm. Känns som jag svävar lite på moln.
Mitt namn fanns tydligen med på listan även om jag inte såg det!
Om man inte tillhör fotovärlden så tror jag inte riktigt man förstår hur stort detta är. Man kan se det som att bli nominerad till en Oscar eller som att vinna 1 miljon på Triss. Overkligt, med andra ord! Och jag har fortfarande lite svindel av händelsen.
Min bästa fotografkollega Lena Gunnarson, som bor här i Växjö, ringer jag direkt – jag vill ju dela glädjen med någon som förstår. Vi pratades vid förra veckan om att vi inte skulle åka då hon precis har blivit mamma och jag hade lite för mycket jobb just nästa vecka. Hon blev lika chockad som jag, och lika glad. Tänk att jag är nominerad i vardagslivsreportage inrikes!
Efter några minuter ringer telefonen igen.
Lena säger: Du vet väl om att du är nominerad i kategorin vardagslivsbild inrikes också? Nu blir det ett nytt ”What?”. Hur i hela friden har jag kunnat missa mitt namn i två kategorier? Att läsa sitt namn är det första vi lär oss som barn, men på något sätt så har det varit så långt bortom min horisont så har jag inte kunnat ta in mitt namn i detta sammanhang. Ögonen har läst, men min hjärna har inte kopplat. Märkligt fenomen!
17 mars avgörs det på Nalen i Stockholm. Fram tills dess så ska jag se till att njuta av varje minut, för jag tror faktiskt detta aldrig kommer att ske igen. Men ibland händer det!
Tack för alla grattis, alla glada tillrop och allt pepp från er alla där ute. Dessutom har jag fått blomsterbud, buketter, böcker och citat! Ni gör mig så glad! Jag känner mig så sedd och så uppskattad. Snälla håll tummarna för mig!
Vill du se bildserien så finns den här: https://aretsbild.se/nominerade-2021/
