Fika med en flyktingfamilj

Kommer ni ihåg hur vi tillsammans hjälpte flera asylboende på Tallhöjden här i Växjö 2015 med att fira sin första svenska jul? Sedan dess har jag haft lite sporadisk kontakt med flera av familjerna. Förra veckan träffade jag äntligen en av familjerna in real life, familjen Adel i deras lägenhet i Lessebo. Vi firade med te, kakor och lunch, inte bara det kära återseendet utan något ännu trevligare.


Foto: Anna Nordström

Vad har hänt genom åren för familjen Adel? Jo, de har försökt att lära sig svenska, de har kämpat på med alla de vardagliga bestyren i ett nytt samhälle, de har blivit runtflyttade och de gör allt som står i deras makt för att komma in samhället. Dessutom har de fått ett nytillskott i familjen, en liten kille. Men det som har tärt hårdast är den långa väntan, den passiviserande tiden. Men till slut kom det efterlängtad beskedet. Familjen fick ett JA! Ett uppehållstillstånd. Fatta vilken glädje och det var det vi firade med extra mycket te.

   


Foto: Anna Nordström

Dagarna har gått långsamt och för barnens del har det inneburit mycket tid framför tv:n. Ibland har de fyra barnen fått delta i aktiviteter utanför hemmet men oftast så har de varit inom hemmets fyra väggar. Vad gör man då? Jo – bakar, lagar mat och städar och så klart syskonbråkar man en del. Dagens IT-samhälle har också gett familjen god omvärldsbevakning via nätet. Alltför för många gånger ha de mottagit sorgliga besked om att vänner och familj har blivit dödade men också fått dela lyckan när någon fått stanna i ett nytt hemland. När det kommer alltför mycket elände i sitt flöde, lägger de bort sina telefoner några dygn för att inte bli söndergråtna och gå ner i depressioner. De blandade känslorna – maktlöshet över att inte kunna göra något åt sina vänner i Afghanistan, och samtidigt en enorm tacksamhet över att kunna sitta i soffan här i Sverige – är svåra att förhålla sig till i sin vardag.


Foto: Anna Nordström

Även om den STORA väntan är över, så är det inne i ett nytt skede som också innebär väntan. Var ska de få sätta ner bopålarna? Vem accepterar deras inflytt? Vilken kommun kommer att tacka ja baserat på de bästa förutsättningarna för integration. Det som är så skönt med familjen är att de förstår Sveriges problematik med bostäder, sjukvård, skolor och allt annat som behövs för att integration ska fungera i ett samhälle. Familjen klagar liksom inte utan de är tacksamma att de slipper den eviga rädslan för döden. Att de slipper tänka att det kanske är sista gången de ser sin son när han släpps iväg till skolan på morgonen, att det kanske är sista gången man ser sin älskade när man sticker och handlar eller att det när som helst kan dyka upp en självmordsbombare på bussen, på torget, i moskén eller i….

-Vi lämnade allt vi hade – bra karriärsjobb, vårt fina stora hus, våra vänner och delar av vår familj – för vi orkade inte mer, rädslan för döden borrade sig så djup in i oss att den höll på att göra oss galna, säger mamman Parwana.

-Vi förstår att vi aldrig kommer att få det lika bra i Sverige på det viset, men om vi bara kan hanka oss fram och ha tak över huvudet så är det tillräckligt och vill göra rätt för oss. För i Sverige är vi inte rädda på det viset, inte för döden, tillägger pappan, Abdul Fatah.

Vi fortsätter att prata – men nu är det mer om framtiden. Och den är ljus var de än kommer att få bo eftersom de vet att deras hem kommer att vara någonstans i Sverige.

PS Familjen hälsar och tackar alla som hjälpte till den julen. De är evigt tacksamma att de fick en så fin start på sitt nya liv i Sverige!


Foto: Anna Nordström
Nordström Performance, Fotograf i Växjö
Lilla Sandsbrovägen 3 Växjö, Kronoberg 352 49
0738-307074